Ur Söderköpings stads skolhistoria
Söderköpings skolhistoria låter sig inte redovisas på några få minuter då vi i staden haft en skolverksamhet av stor och god omfattning under lång tid, varför det som här kommer att berättas enbart blir spridda uppgifter från varje århundrade och då med speciell anknytning till skolans personhistoria.
Först, vad är en skola? För mig är det så att det i Söderköping och överallt annorstädes alltid funnits undervisning anpassad till de behov som samhället haft. Till en början var dessa behov koncentrerade till yrkesundervisning av praktiskt slag. Man lärde sig av sina föräldrar, av någon släkting eller någon annan kunnig person i samhället, i byn. Det handlade om kunskaper kring hus och hem, jakt, fiske och jordbruk. Successivt, allt eftersom samhället förändrades, dök det upp utbildningsbehov av annat slag, religion, navigation, handelskunskap, ledarskapsutbildning mm. Det torde emellertid ha dröjt ganska lång tid i dåtidens jordbrukarsamhälle tills rent boklig bildning behövdes och tills den kom att organiseras i särskilda inrättningar, i skolor.
Vi vet att det i Söderköping år 1235 grundades ett kloster, ett konvent, av franciskanerorden. Vi vet att dess kyrka låg bredvid nuvarande Drothems kyrka. Vi vet att det under samma period grundades ytterligare ett par inrättningar i staden och dess närhet med social funktion och som drevs av andra klosterbröder. Vi vet också att det inom de flesta ordnar och brödrasällskap har bedrivits utbildning, i första hand internutbildning, dvs för bröderna själva, men också i viss utsträckning utbildning avsedd för traktens ungdomar, kanske med baktanken att de skulle bli intresserade av klosterlivet och inträda i dess verksamhet.
Beträffande konventet känner vi från en notis 1281 till namnet på dess läsare, eller lektor som han benämndes. Han hette Torsten. Hans uppgift var bl a att svara för viss undervisning. Vi hade således här i staden för mer än 700 år sedan en s k klosterskola. Vi vet emellertid inget om dess storlek, undervisningens innehåll, elevernas namn och antal mm.
År 1349 omnämnes i en skrift skolmästaren, scholasticus, Sune i Söderköping. Detta tyder på att vi åtminstone då, ev tidigare, hade en skola av annan karaktär här i staden, en stadsskola. En skola utanför klostrets regi. Sune kan vara identisk med en Sune Östensson som omnämnes som canonicus i Linköping, pastor i Skenninge, decanus i stiftet mm, en icke helt okänd personlighet under den här delen av 1300-talet i vårt stift.
Nästa gång vår skola nämnes är år 1405 då återigen dess skolmästare omnämnes. Han hette då Jöns Håkansson, eller som han ibland senare skrives Johannes Haquini, med vapnet Tre Sparrar, eller av Silversparresläkten. Han blev efter sin tid som lärare i Söderköping munk vid birgittinerklostret i Vadstena och vandrade under ett par år till den påvliga kurian och efter hemkomsten 1421 valdes han till Sveriges ärkebiskop med invigningen året därpå förlagd till Vadstena. Därmed finns det relativt mycket skrivit om honom och hans liv. För oss i Söderköping kan det vara av intresse att veta att han hade stor betydelse för byggandet av domkyrkan i Uppsala och att hans gravsten fortfarande finns kvar i densamma. Om skolan vet vi dock inte mer.
Ungefär samtidigt som Jöns var skolmästare i Söderköping lär Johannes Hildebrandsson ha varit elev vid skolan, därmed den förste elev vars namn vi känner. Han har också gjort sig historiskt känd som föreståndare för Linköpingshuset vid universitet i Paris, dvs ansvarig för ekonomi och undervisning för studenter från Sverige som studerade vid Paris universitet. Dessutom har han gjort sig ett namn för sin litterära verksamhet vid klostret i Vadstena. Han reste också till påven och kom under en av dessa sydliga resor att ta med glasögon hem till den svenske kungen, därmed de första glasögon som kom till vårt land. Om skolan vet vi dock inget mer.
Under resten av 1400-talet och 1500-talet nämnes skolan vid ett par tillfällen utan att någon av dess lärare eller elever namnges, men av det mycket knapphändiga källmaterialet framgår dock att den stöddes av Sturarna och sedermera av Gustav Vasa.
Från år 1556 känner vi namnet på skolans ledande personer, dess rektorer och andra ledare, och från slutet av århundradet känner vi namnet på flertalet av dess lärare. År 1556 blev Claudis Bothvidi rektor vid stadens skola. Han kom hit från skolan i Norrköping där han verkat ett par år. Anledningen till att han flyttade är sannolikt den att han på så sätt kom till en skola med bättre ryckte, med bättre lärare, med bättre elever och som gjorde att han därför fick dubbelt så hög lön som i Norrköping. Klas Botvidsson, som är hans svenska namn, var av en känd norrköpingssläkt, son till en borgmästare, student i Uppsala och Wittenberg. En av hans brorsöner blev också rektor i Söderköping och en sonson till en av hans bröder var biskopen i Linköpings stift Johannes Bothvidi.
Under ett antal år fungerade Tåby församling som prebende till skolan, vilket innebar att rektor fungerade som pastor där, men ofta hade vikarie på pastorsdelen av tjänsten, men det viktigaste var att det var ett sätt att ge rektor lön för sitt arbete i skolan.
Skolan var, kanske sedan slutet av 1400-talet, kanske sedan längre tid tillbaka, inrymd i den byggnad som i dag är S:t Ragnhilds Gilles stadshistoriska muséum och som tjänade som skola ända till 1861, dvs i omkring 400 år. Till slutet av 1700-talet fanns enbart skolans bottenvåning, i vilken inrymdes tre klassrum, vart och ett för en klass.
Eleverna, enbart pojkar, skrevs in i den lägsta klassen när de var i mycket variabel ålder, en del 7- 8 år gamla och andra i det närmaste vuxna, ja de äldsta faktiskt över 20 år. De gick i den lägsta klassen minst ett par år, tills läraren, kollegan, bedömde att de var kvalificerade för nästa klass, där nästa kollega tog vid. Efter ett par år i den klassen blev det så dags för den sista klassen, där skolans duktigaste lärare undervisade, rektorn. Efter avslutad skolgång var man sedan berättigad till att fortsätta studierna vid universiteten, studier som därvid ofta förlades till kontinenten.
Lärarna vid skolan titulerades magister och med den titeln avsågs att de hade dåtidens högsta universitetsutbildning, magisterutbildning, till vilken grad de var promoverade, en utbildning som i dag närmast motsvarar ett mellanting mellan alla doktorsexamina på en gång.
Vi känner namnet på mycket få elever under 1500-talet, men bland de mest kända var Laurentius Petri Gothus och Laurentius Paulini Gothus, båda senare ärkebiskopar och, tror jag, fortfarande noterade som psalmförfattare i vår psalmbok. Båda var genom sina giftermål befryntade med förnäma släkter i landet och hade säkerligen stor betydelse för det andliga livet i Sverige.
Under 1600-talet präglades vårt land bl a av skolreformer. Universitet i Uppsala höll sin första promotion vid sin filosofiska fakultet varvid bl a Nicolaus Magni promoverades till magister. Han blev senare rektor i Söderköping.
Gymnasier inrättades som ett led mellan gamla trivialskolan och universitetet. Det första var beläget i Västerås och strax därefter grundades ett i Strängnäs och sedan i Linköping år 1627. Aktiv del av uppbyggandet av detsamma och som dess förste lärare fungerade flera f d Söderköpings lärare. Bl a togs Söderköpings rektor, Daniel Laurentii Sudercopensis till tjänst där som förste teologie lektor, kanske den viktigaste av alla lärartjänsterna. Inrättandet av gymnasierna ledde till en reform av de gamla trivialskolorna på så sätt att de successivt kom att få lägre status då de inte längre kom att vara universitetsgrundande. Skolan i Söderköping lyckades dock bestå och fick t o m utökat antal lärare då conrektorstjänsten inrättades för ett antal år under århundradet och kvaliteten på rektor var sådan att denne fortfarande behöll rätten att examinera elever för fortsatt skolgång direkt till universitet så länge som till omkring 1815.
De äldsta elevmatriklarna vi har för skolan är från mitten av 1600-talet och räknar upp ett antal gossar i första hand från trakten, vars fäder var bönder, präster, godsherrar eller borgare. Som så mycket annat från äldre tid är matriklarna avfattade på latin, det undervisningsspråk som användes i Scolae Sudercopensis.
Den främste personen i skolväsendet i stiftet var dess biskop Johannes Bothvidi, brorson till förre rektorn, och själv elev i skolan under ett antal år. Han skrev en ny skolordning som fick stor betydelse för den högre utbildningen, men även för prästernas skyldighet att undervisa församlingens medlemmar och genom sina inspektionsresor i stiftet såg han till att denna undervisning verkligen genomfördes.
Bland rektorerna bör nämnas Laurentius Laurentii Laurin senior som föddes 1573 på Stegeborg där hans far var ståthållare eller fogde med namnet Lars Olofsson. Enligt tveksamma uppgifter var denne egentligen inkommen från Frankrike eller från Skottland och tillhörig släkten Mc Larren, vars vapen släkten bär. Laurentius blev efter en tid som rektor prost i Häradshammar på Vikbolandet och var en av landets flitigaste latinska poeter och översättare. Han skrev en svensk historia och är ännu representerad i vår psalmbok med psalmen ”I himmelen, i himmelen…”.
Bland eleverna på 1600-talet kan man inte undgå att nämna Erik Jönsson, adlad Dahlberg, den mycket mångkunnige och mångsysslande fältherren och arkitekten, som var elev vid skolan ett par tre år på 1630-talet, då, enligt sin dagbok, han blev satt i en bättre skola än den i Nyköping och Norrköping där han tidigare studerat.
Under 1700-talet har vår stad definitivt sprungits om av Norrköping, något som också märks på skolans område. Lärarna hade inte längre så hög utbildning, elevantalet pendlade upp och ned och lokalerna började bli dåliga. En positiv effekt var dock att undervisningen fick ett mer verklighetsnära innehåll när en apologistklass inrättades och en särskild lärare, åtminstone tidvis, fanns därför.
Värt att nämna under århundradet är att rektor till 1751 hade en egen tjänstebostad bredvid skolan, på det område som i dag är gräsmattan mellan muséet och gamla prästgården och att skolans rektor Petrus Andrae Wimmermark, som vi har att tacka för mycket bevarat skriftligt källmaterial från sin tjänstgöringstid i Söderköping, själv lät bygga sig en egen privatbostad detta år. I slutet av århundradet påbyggdes skolan med två våningar varav åtminstone den ena komma att inrymma rektors tjänstebostad.
Av elevmatriklarna för slutet av 1700-talet framgår att det precis som tidigare var pojkar från trakten som var elever vid skolan och att deras fäder tillhörde den besuttna klassen i samhället. Men bland dess fanns enstaka elever vars fäders ekonomi var så dålig att eleven fick lov, p g a detta och sin goda studieförmåga, följa undervisningen gratis.
Rektor Wimmermark har i en särskild skrivelse behandlat delar av skolan historia och speciellt roligt är att se hur han använt uppgifterna om tidigare rektorers löneförhållanden tillsammans med skolans höga status för att försöka motivera en egen löneförhöjning.
Under 1800-talet fortlevde den högre skolan i Söderköping under olika namn ex Lägre Elementarläroverk, avsedd som nämnts enbart för pojkar, men skolan var av ganska liten betydelse ur nationell synpunkt j f r med den tid under medeltiden då den var en av de främsta i landet. Dock har några av dess pedagoger gott rykte. Personligen har jag fastnat för Johan Schenmark. Också han en person som varit av stor betydelse för den lokalhistoriska forskningen. Han tjänstgjorde som kollega i början av århundradet, var en tid komminister och blev senare kyrkoherde på Vikbolandet. I Linköpings stiftsbibliotek, fanns, och jag hoppas fortfarande finns, hans bevarade anteckningar om lärare och präster i stiftet, ett ovärderligt källmaterial och på landsarkivet finns ett antal avskrifter av äldre handlingar som därigenom bevarats till eftervärlden.
Bland rektorerna fanns Per Mauritz August Widegren, som med ungefär 30 års tjänstgöring som rektor och 5 – 6 års som lärare torde ha präglat mycket av den lärda verksamheten under senare delen av århundradet och som ledamot av stadsfullmäktige säkerligen vägt tungt i många ärenden. Han undervisade, som den tidens sed var, i så gott som alla skolans ämnen, en sed som fortsatte en bit in på 1900-talet då en mer specialisering skett för lärarna vid högre skolor.
Parallellt hade under 1700-talets slut uppstått en typ av fattigskola som vi sedan 1820-talet har elevmatriklar från. Den benämnes då Lancasterskola eller Växelundervisningsskola och tog emot både pojkar och flickor som elever. Undervisningen bedrevs enligt monitörmodellen, dvs att läraren via äldre elever undervisade de yngre eleverna, en undervisningsmodell som från England spreds över Europa. Överlärare A W Gustafsson, Söderköpings förste överlärare redovisade i lokaltidningen 1905 i samband med byggandet av sedermera Vintervadsskolan något om folkskolans historia i staden. Det kan noteras att en av skolans första lärare var Jean Wathier de Besche, senare brunnspredikant och kyrkoherde i Drothem och en person med stort teaterintresse.
Av speciellt intresse är de ryssbarn som fanns i skolan. Ca 10% av skolans barn under perioden under och närmast efter byggandet av Göta kanal har noteringar om att det är av ryskt ursprung eller bär ryssklingande efternamn eller kan på annat sätt anses vara ryssbarn.
Under slutet av århundradet uppstod ett antal privat skolor i staden, oftast med praktisk inriktning och i första hand avsedda för flickor som ännu ej fick möjlighet att delta i den högre undervisningen.
Men det stora var givetvis inrättande v folkskolan, senare under århundradet följd av småskolan, en förberedande skola till folkskolan. Söderköping, eller rättare sagt S:t Laurentii församling, väntade till 1847 med inrättandet av folkskolan, dvs de fem respitåren användes, varefter den gamla fattigskolan blev stadens folkskola. Därmed var det obligatoriskt att erbjuda skolundervisning i varje församling, men det blev inte lika obligatoriskt att delta i densamma.
Till en början gick man som elev varannan dag eller kanske varannan termin och kanske totalt enbart under något eller ett par år. Det innebar att Sveriges innevånare, även de yngre, fortfarande lång tid efter folkskolans införande kom att ha svårigheter att läsa och skriva.
Under 1900-talets början hotades det gamla läroverket av nedläggning, lokalerna hade tidigare flyttats från gamla skolan till Ågatan och elevantalet sjönk, men räddades av att skolan öppnades även för flickor och blev en Samskola. Den siste rektor för det rena läroverket hette Alfred Björklund.
Läroverket fortlevde, i nuvarande Bergaskolan, som Samskola, Kommunal mellanskola och Samrealskola fram till en bit in på 1960-talet och under tiden 1918 – 1950, i trettiotvå år, under ledning av rektor Wilhelm Hultén, därmed den rektor som haft näst längst tjänstgöringstid i Söderköpings skolors historia. Stor del av rektorstiden var han även ordförande i folkskolestyrelsen i staden.
De privata skolorna fanns till en början kvar och utvecklades på sätt och vis till hantverksskolor och kom att tillsammans med fortsättningsskolan senare att bilda underlag för Söderköpings Stads yrkesskolor som sedan i sin tur, på sätt och vis, har en direkt följd i den kommunala vuxenutbildningen.
Folkskolan fortsatte att byggas ut och förändrades på olika sätt, och mest beträffande det inre arbetet. Efter andra världskrigets slut infördes skollunch, musikskola och skolskjutsar mm. Kommuner slogs samman till större administrativa områden, arbetsuppgifter som förr självklart utfördes av lärarna överfördes på nyinrättade tjänster såsom vaktmästare, bibliotekarie, skolvärdinna, elevassistent m fl. Lärarna fick särskilda studiedagar och möjlighet att vara sjuka och tjänstlediga utan att själva betala sin ersättare.
Samtidigt kompletterades innehållet i skolans verksamhet alltmer utöver rent kunskapsinhämtande, med innehåll med avsikten att förbereda eleverna för ett liv utanför skolans värld i ett föränderligt samhälle där social förmåga, kommunikationsfärdighet, internationalism mm innebär ett annat liv än när folkskolan inrättades. Den obligatoriska skolan förlängdes och de gamla frivilliga skolformerna slogs samman med folkskolan till en skola, grundskolan.
I Söderköping etablerades en tid under 1920-talet en gymnasieskola, återigen kan man påstå eftersom den gamla skolan ju på sätt och vis fyllt samma funktion. I mitten av 1990-talet startade återigen en gymnasieskola, denna gång med allvarligare intentioner än på 20-talet.
1900-talet har precis som 1600-talet präglats av skolreformer. Den moderna skolans verksamhet och innehåll styrs och leds av samhället, medan den gamla skolans verksamhet och innehåll styrde samhället. Kanske det är en orsak till att inte alla upplever dagens skola på samma positiva sätt som de upplevde sin egen skola.