Upprorsmakare eller frihetskämpar i Söderköping [1]
I alla tider har vi människor haft olika uppfattningar om förhållanden i vår omvärld. I långa tider har man i vårt land varit van vid att en eller några få personer styrt relationerna till andra människor, styrt vår vardag, påtvingat oss skatter och andra pålagor, upprättat lagar och förordningar, orsakat krig och elände, dvs detta om man ser vårt liv från en synvinkel.
Ser man det från en annan vinkel, så har dessa ledare förbättrat våra inre och yttre relationer, hjälpt oss ur nöd och umbäranden, organiserat ett rättvisare samhälle och försvarat oss mot fiender och förtryckare.
Vad som är frihet beror helt på ur vilken synvinkel man studerar förhållandet. Min uppfattning är den att då merparten av människorna i vårt land ansett sig illa behandlade och de genom olika åtgärder, fått, ur deras synpunkt, en förbättring till stånd, kan man tala om frihet eller befrielse. [2]
För att råda bot på dessa missförhållanden krävs ofta starka ledargestalter, som inte enbart, eller kanske inte alls, har fysisk kraft, utan oftast psykisk förmåga att entusiasmera de stora massorna, att engagera dem för saken, att införskaffa ekonomiska och praktiska möjligheter, att vid krissituationer vara en person som alla hyser tillit till, som alla följer och litar på, kort sagt vara en förgrundsfigur, en kämpe.
I vår svenska historia har flera sådana gestalter funnits, inom olika verksamhetsområden, inom religionen, inom politiken, inom vetenskapen, inom sjukvården, inom skolan mm.
Det man främst tänker på när man talar om ”frihetskämpar” är kämpar som lyckats besegra en politisk eller militär övermakt eller som en lång tid åtminstone varit lyckosam i sina försök därtill. Sådana kämpar har direkt eller indirekt haft betydelse även för utvecklingen i Söderköping.
Den förste värd att nämna är Engelbrekt Engelbrektsson. Före och under hans tid hade Sverige styrts av icke svensk kungamakt, i slutet var Erik av Pommern regent. I så gott som alla samhällsklasser var man missnöjd med hans regemente. Krig hade rått, kungen följde ej lag och ordning, då han t ex inte ersatte adeln för krigets kostnader och ej heller löste dem från fångenskap och slutligen erhöll utlänningar slott och lä.
Bönderna hotades av träldom, som smög sig fram steg för steg. Dagsverkstyngden var en medeltida nyhet för den frie bonden. Från början var det en frivillig hjälp till kung och kyrka, men successivt blev det en skyldighet. Likaså blev det ofta så att slottsherrarnas hästar skulle vårdas av bonden. När utländska herrar sattes på slotten ökade förtrycket kraftigt. Man var inte nogräknad med mängden dagsverken mm.
Dessutom infördes nya skatter, som visserligen skulle utjämna och rättvisare fördela skattebördan, men som möttes med stort missnöje. Då skatt ofta erlades med varor, var det ofta så att värderingsmannen satte värdet alltför lågt, kanske bara till häften av sitt rätta värde.
För att tillse herrarnas rätt fanns på slotten fogdar, varav Jösse Eriksson, kung Eriks fogde, är den mest kände, fogde över Dalarna och hövitsman på Västerås slott. Han, berättas det, spände t o m bonden och hans gravida hustru som dragare före plog reps hölass.
Vid denna tid reste sig dalkarlarna och kallade till sig sin ledare Engelbrekt Engelbrektsson, en redbar och förståndig man. Han for till kungs för att klaga för böndernas räkning och lyckades få kungen att inse att bönderna klagade med rätta, men Jösse Eriksson framförde andra åsikter, vilket resulterade i att Engelbrekt valdes till dalkarlarnas anförare i ett upptåg mot kungen.
De tågade hösten 1433 mot Västerås, men övertalades av riksråden att vända hem igen, med hopp om att Jösse Eriksson skulle avlägsnas. Så blev ej fallet. Efter ytterligare ett väpnat uppror ersattes Jösse dock av en annan fogde, men efter en tid spred sig ett rykte att kung Erik skulle sända en ännu grymmare fogde än Jösse till Dalarna. Midsommaren 1434 stod dalahären åter beredd.
Den 24 juni 1434 kom man till Borgnäs vid Dalälvens söder om Hedemora. Underfogden John Vale hade flytt och borgen revs till grunden. John flydde till Köpingshus och så snart dalkarlarna kom dit sadlade han sina hästar och rände till Stegeborg, dit han kom, enligt rimkrönikan ”med qvida och mycket sorg”. Han befäste slottet så att Engelbrekt aldrig skulle få det.
Engelbrekt och dalkarlarna vandrade genom landet, efter Västerås blev det Uppsala. Fler slöt sig till dem och en extra grupp bildades under Erik Nilsson Puke. Denne gav direktiv så att en finsk grupp intog Kastelholm på Åland. Själv intog Erik Puke slott i Västerbotten och i Ångermanland.
Engelbrekts här kom till Stockholm, där Hans Kröpelin var en relativt god fogde och stillestånd slöts den 11 november 1434, vilket bekräftas i ett brev bevarat sedan dess. Engelbrekt fortsatte mot Närke och Örebro, och till Nyköping. Båda fogdarna dagtingade med Engelbrekt och lovade uppgiva slotten efter viss tid om undsättning ej kom. Därefter begav man sig över Kolmården till Ringstadsholm, där en bror till nyköpingsfogden fanns, och som var helt övertygad om att hans borg var landets starkaste. Slottet avstängdes från land och en belägring inleddes.
Engelbrekt for därefter till Vadstena där riksens råd samlats, varunder man hade en fem dagars vapenvila vid Ringstadholm. Engelbrekt tog sig in i rådssalen och talade till de samlade, men hade först ej någon lycka med stig. Dock tilltvingade han sig till sist ett brev till kungen där riksens råd avsade sig sitt uppdrag, och det utan tvång, som de skrev. Detta var den 16 augusti 1434.
Därefter begav sig Engelbrekt åter till Ringstadsholm och intog strax slottet, drog vidare till Vikbolandet, där flera slott nedbrändes bl a sannolikt Stensöborg, vid Mauritzberg, Rönö gamla borg och sedan var det Stegeborgs tur. Engelbrekt kallade till sin Johan Vale som genast infann sig, och uppskrämd som han var så sade han inte nej till att överlämna slottet till Engelbrekt, som i sin tur lämnade det till biskop Knut i Linköping.
Nu gick Engelbrekt till Söderköping, dit han stämt östgötaallmogen till mötes. Han förklarade sin sak för dem och bad dem och borgarna att förena sig med honom och trofast hålla med riket. Nu var bondehären så stark att den indelades i tre avdelningar som drog ut i landet för att fortsätta befrielse. Det ena efter det andra slottet intogs och av den ca 100 000 man starka hären var nöjd och den hemförlovades.
Upproret hade som effekt att även icke bönder satte sig i ökad utsträckning emot kungen, och när han i november 1434 kom till Stockholm omtalade man sina synpunkter för kungen. Stilleståndsavtal upprättades och kungen återvände till Pommern. I Arboga 1435 blev Engelbrekt vald till rikshövitsman och kom i makt att påminna om de forna jarlarna.
Tilldragelserna och intrigerna fortsatte i landet och kom att ända i att Karl Knutsson Bonde blev ny rikshövitsman och ledare för ett nytt krigståg för Engelbrekts räkning mot Nyköping, Kalmar m fl platser i södra delen av landet. Slutligen drabbades Engelbrekt vid Axevalla 1436 av sjukdom och på väg till rådplägning i Stockholm mördades han grymt av Magnus Bengtsson Natt och Dag natten mellan den 17 och 18 augusti 1436 på en holme vid Mälaren som än i dag kallas Engelbrektsholmen.
Tursamt nog stod andra i begrepp att fortsätta hans befrielsegärning.
Huvudsaklig källa: Starrbäck – Svensk historia
[1] Ursprungligen skrivit 3 april 1987
[2] Varför det för mig är förvånade att ”rebellerna” i Libyen 2011 av svenska medier benämnts rebeller och inte frihetskämpar. Rebell brukar beteckna en upprorsman eller militant aktivist som vänder sig mot den etablerade ordningen, oftast då sett ur de styrandes synvinkel.